16/03/2025
OM ATT NÖTA OCH OM ATT NÖTAS NER
Att kliva in i Per Frostes Honda Civic, det är som att kliva av antidepressiva medikamenter. För här sköljer det över en, allt det där sinnliga som saknas i dagens bilar. Känslan är direkt. Ofiltrerad. Omslutande. Och mer välkommen än man vågat föreställa sig.
Låt oss bena ut några saker på en gång.
För det första har faktiska prestanda väldigt lite med den taktila körglädjen att göra. För det andra är det en omöjlig uppgift att få det det där sista, det existentiella, levererat av en bil med två pedaler. För det tredje är dagens bilar kraftigt överviktiga.
För några veckor sedan besökte jag en av grannstadens bilhandlare. Läskad av en annons i tidningen:
”Provkör nya Renault 5 Electric.”
Bilden på en knallgul liten bil med attityd, som ur ett designperspektiv inte kan anses vara annat än en fullträff, väckte nyfikenheten hos mig. Tyvärr kan jag konstatera att denna nyfikenhet var som bortblåst innan jag ens lämnat industriområdet. Varför? För att eldrift slätar ut karaktärsdrag. Samma linjära kraftleverans som i alla andra elbilar. Samma mått av ”motorbroms” som i alla andra elbilar. Två pedaler att hantera och en alltför bekant ovilja till att dansa efter mina direktiv.
Det måste kunna göras bättre.
Eftersom det där ändå är vad som säljer undrar jag om genomsnittsföraren i medelåldern glömt bort hur lustfyllt det kunde vara att lära känna den nya bilen. Att i det dagliga pendlandet tänja på gränserna genom den där rondellen, att veta exakt när det ska tryckas på för att komma ut på motorvägen med rimlig attack. Att under sommarsemestern finna den optimala marschfarten. Jag tror det.
Tillbaka till Hondan. Inköpt för skrotvärdet, för att Per såg potentialen. Med sina kontakter kommer han åt både reservdelar och eftermarknadsprylar till bra priser. Och han har både kunskap och förutsättningar för att trycka in hel drös mantimmar i den.
Framhjulsdrift. Fyrcylindrig bensinare på 1,4 liter. Ingen turbo. 90 hästkrafter, 5 växlar. Låter det kul? Inte?
Jag har kört superbilar som engagerar mindre. Tro mig. Pers bil är förstås ”work in progress” men så här långt har den fått coilovers, större hjul, bättre bromsar och ett öppnare avgassystem. Och lite annat smått och gott. Finishen kommer senare.
I slutändan finns få ekonomiska incitament för att hålla på som Per gör. Men han både vill och kan – och bra blir det. Från kansliets fönster följer jag varje framsteg med spänning. Fler borde göra som Per. Eller som jag just gjort – smaka av något enkelt och oförställt.
PS: Jag blir ohemult glad av att läsa om den nya brittiska sportvagnen Longbow (googla!) fast egentligen vill jag hellre ha en Ockelbo-Ferrari.
PS 2: Detta alster är något av en krönika. Åsikterna är skribentens egna.
Merparten av bilderna är tagna på Mo i Gata Raceway.