13/08/2026
40 meter, 90 km/h och ungefär 1,6 sekunder
Det var ungefär den marginal vi hade i morse när ett tungt ekipage var på väg rakt in i vår TMA-bil på riksväg 40. Det smått absurda i sammanhanget är att jag just då satt och skrev ihop ett inlägg om trafiksäkerhet efter två händelser igår när det hände igen.
Jag satt i TMA-bilen i körfält 1 för att skydda Kenta som assisterade kunden på vägrenen i höjd med Viared. I backspegeln såg jag ett tungt ekipage komma mot oss i full fart och insåg efter ett par sekunder att föraren inte hade uppmärksammat att jag stod där, med kudden nere, stor pil åt vänster och BÄRGNING på infotavlan. När föraren till slt reagerade blev inbromsningen kraftig och ekipaget väjde, men inte åt vänster utan åt höger, på insidan av TMA-bilen. Ut på vägrenen och rakt in i det arbetsområde som jag stod där för att skydda, där vår bärgare arbetade.
Chauffören undvek en direkt kollision med TMA-bilen, men väjde samtidigt förbi det skydd som faktiskt är byggt för att ta en påkörning och körde istället rakt in i området där människor arbetade oskyddade. En kollision med TMA-bilen hade naturligtvis också kunnat få allvarliga konsekvenser, inte minst eftersom även den kan skjutas framåt vid en kraftig påkörning, men det säger något om situationen när alternativet till att träffa skyddet blir att köra in bakom det.
När vi efteråt tittade på bilderna och mätte avståndet uppskattade vi att inbromsningen och undanmanövern började ungefär 40 meter före TMA-kudden. I 90 km/h färdas ett fordon cirka 25 meter per sekund. Det innebär ungefär 1,6 sekunder från den punkten fram till TMA-skyddet. Jag skriver fortfarande det här med en del av adrenalinet kvar i kroppen. Polisen kontaktades direkt och en anmälan är upprättad. Händelsen kommer också att hanteras som ett tillbud i vårt arbetsmiljöarbete och anmälas till Arbetsmiljöverket. Det är viktigt att även de gånger det går bra kommer med någonstans, för annars får vi aldrig någon riktig bild av hur ofta det faktiskt är väldigt nära.
Anledningen till att jag började skriva om det här var det som hände igår. Kenta var även den gången på väg till en kund som fått stopp på riksväg 40. Bilen stod på väggrenen medan personerna tack och lov hade lämnat den och stod i diket. Kenta hade kontakt med kunden och en liten stund senare ringde kunden tillbaka och berättade att bilen hade blivit påkörd. Varningstriangeln bakom bilen blev nedkörd och den påkörande föraren fick åka med ambulans till sjukhus för kontroll. Det var den händelse som resulterade i en timmes avstängning av riksväg 40 och som bland annat rapporterades av P4 Sjuhärad och Borås Tidning. När vi därefter pratade med vår larmcentral Viking Vägassistans fick vi information om att detta skulle vara dagens andra (!?) ärende inom Vikingnätverket där en väntande bilist blivit påkörd på en större väg.
Några timmar senare stod Oliver med vårt tungflak och TMA-kärra på en annan del av riksväg 40 och skyddade en kollega under ett tungt bärgningsarbete. Även där kom ett tungt ekipage mot skyddet utan att situationen verkade ha uppmärksammats i tid. Det skilde bara några meter från en kollision och efteråt syntes broms- och däckspåren i asfalten bakom TMA-kärran. Mindre än ett dygn senare satt jag alltså själv i TMA-bilen på samma väg och såg ett tungt ekipage upptäcka mig så sent att det istället väjde in i arbetsområdet.
Tre händelser på samma väg inom ungefär ett dygn. Det är klart att man blir upprörd, särskilt när man precis har suttit och sett en sådan situation utvecklas i backspegeln. Vi är vana vid att arbeta nära trafiken och blir nog ganska avtrubbade med åren. Det måste vi nästan bli. Ett tillbud måste kunna släppas när vi åker vidare till nästa kund, där vi förväntas vara trevliga, professionella och sätta den kundens situation främst. Men de här två tillbuden med våra egna skyddsfordon har tagit hårdare än vanligt och vi är alla illa berörda av hur nära det faktiskt var. När sådant här händer gör vi också en debrief tillsammans, både för att ta hand om varandra och för att se om det finns något vi kan lära oss och göra annorlunda nästa gång.
Vi har ett högt säkerhetstänk och arbetar systematiskt med riskerna. Vi gör skriftliga riskbedömningar inför de arbeten där det behövs och bedömer bland annat behovet av TMA-skydd. Vi känner vägarna i vårt område väldigt väl, men på ett lite annat sätt än den som bara kör på dem. Vi står stilla och arbetar på dem. Vi vet var si**en är dålig, var hastigheterna är höga och var marginalerna är små. Det är vårt ansvar som arbetsgivare att göra de bedömningarna och det är ett ansvar vi tar på stort allvar.
Men hur bra riskbedömning vi än gör kan vi inte riskbedöma bort en förare som inte har uppmärksammat vad som finns framför honom. Vad hade hänt om Kenta just då stått och pratat med mig genom passagerardörren? Mitt fokus hade legat på honom, vi stod i en k***a där varken han eller lastbilschauffören hade sett varandra och runt omkring bullrar både motor och trafik. Hade Kenta hunnit kasta sig över räcket för att klara livhanken? Tveksamt, helt ärligt.
Det leder till en fråga som både vi och resten av branschen behöver fundera på. Är en TMA-bil tillräckligt skydd längre i den här typen av situation? I morse stod TMA-bilen där den skulle, med varningsljus, ljuspil och TMA-kudde, och ändå blev reaktionen så sen att ungefär 40 meter återstod. När föraren väl reagerade hamnade ekipaget dessutom på fel sida om skyddet. Ska vi göra samma riskbedömning nästa gång, eller ska vi börja kräva två skyddsfordon, större avstängningar eller vänta med vissa arbeten tills ytterligare skydd finns på plats? Någonstans måste även vi sätta en gräns för hur mycket risk vår personal ska förväntas ta för att kunna hjälpa någon annan.
Det blir extra svårt eftersom utvecklingen samtidigt går åt motsatt håll ekonomiskt. Bärgningsbranschen är hårt kostnadspressad och mycket handlar till slt om kronor och ören. Uppdragen ska lösas snabbt och effektivt och kostnader ska hållas nere. Det är förståeligt, men säkerhet kostar pengar. En extra TMA innebär ett fordon till, ytterligare en förare och mer tid. Större avstängningar kräver ännu mer resurser. Om riskbilden ute på vägarna gör att skyddsnivån behöver höjas måste också ersättningsmodellerna tillåta det. Det går till viss del att effektivisera vår verksamhet, men ju mer man effektiviserar desto mindre finns kvar att effektivisera. Till slt blir det lite som att koka soppa på en s**k. Säkerheten kan inte vara det man effektiviserar bort.
Sedan finns den del som egentligen är mycket enklare och som alla trafikanter kan påverka redan idag. Vi passerar havererade bilar nästan varje dag och det är förvånansvärt vanligt att trafiken fortsätter i höger körfält i oförändrad hastighet trots att vänster körfält är helt fritt. Ser du en bil på väggrenen, varningsljus eller människor som arbetar vid vägen, skapa marginal. Sänk hastigheten och byt körfält i god tid om det går att göra säkert. Du behöver inte först förstå vad som har hänt. Gör plats ändå. Vi instruerar våra kunder att lämna bilen och ta sig bort från vägbanan när det kan göras säkert, helst bakom ett räcke, just därför att vi vet att stillastående fordon blir påkörda.
Samtidigt har våra bilar aldrig varit säkrare. De håller avstånd, korrigerar styrningen, bromsar och varnar oss. Det är bra teknik som räddar liv, men jag tycker att man åtminstone måste våga fundera på om den också har gjort oss lite mindre närvarande bakom ratten. För 10–15 år sedan förfasades vi med rätta när det kom rapporter om yrkesförare som ertappades med att titta på film på en laptop under färd. Vi ställer höga krav på yrkesförare och det ska vi göra. De hanterar stora fordon med små marginaler och de allra flesta är också väldigt skickliga. Vi ser dagligen lastbilschaufförer som läser situationen långt i förväg, går ut i vänsterfil, sänker hastigheten och aktivt hjälper oss att få ett säkrare arbetsområde. Och till er som faktiskt sänker farten och nästan kryper förbi: ni vet vilka ni är. Det värmer faktiskt, och vi försöker tacka er varje gång ni hjälper oss att hålla nere hastigheten på övrig trafik med ert eget ekipage.
Men det finns en viss dubbelmoral i att det som väckte sådan uppmärksamhet då -idag sker i personbilar överallt. Skärmen har blivit mindre och ligger istället i handen eller knät. Meddelanden läses, innehåll konsumeras och bilen hjälper samtidigt till att hålla kurs och avstånd. När vi ser det här så ofta tycker jag att frågan måste få vara större än att bara handla om enskilda förare. Har våra bilar blivit så bra på att hjälpa oss att vi själva blivit sämre på att vara närvarande i körningen?
Oavsett svaret finns det en sak som inte har förändrats. När en personbil eller ett tungt lastbilsekipage passerar en människa med någon meters marginal i motorvägshastighet spelar det ganska liten roll hur många säkerhetssystem fordonet har. Det viktigaste säkerhetssystemet sitter fortfarande bakom ratten.
Så ser du något längre fram vid vägkanten, släpp gasen och skapa avstånd. Finns det ett ledigt körfält, använd det om det kan göras säkert. Det kostar några sekunder av din resa. För den som står där ute kan de sekunderna betyda betydligt mer.
Och till dig som faktiskt har läst ända hit: ett stort tack. Det blev ett långt inlägg, men frågan betyder mycket för oss som har vägen som arbetsplats. Om texten får några fler att lyfta blicken, sänka hastigheten och skapa lite extra marginal nästa gång de passerar någon som står längs vägen, då var den värd att skriva.
Tack för att du tog dig tiden att läsa hela vägen till slutet – och tack för att du hjälper oss att komma hem från jobbet.
Och slutligen ett stort tack till våra fantastiska anställda Kenta, Oliver, Amanda, Matilda och Magnus som axlar ansvaret det innebär att skydda varandra och att arbeta säkert, med bravur.
PS. Det finns fler klipp från händelserna i kommentarerna för den som vill se hur små marginalerna faktiskt var. Vill du läsa mer om oss och hur vi arbetar med bärgning, tungbärgning och vägassistans hittar du oss på Bärgningsteknik.se
